andlenore

den snubben i varberg som försvann har hittats, flytande i hamnen. vi hade många teorier om vad som hade hänt, orsakat detta försvinnande. den mest osannolika, eller inte, abducted by aliens. den som jag hade och kände var mest sannolik, han har gått genom isen. kommer inte hittas förräns den smält, tills decompose har kommit så långt, när kroppen sjönk att gaser bildats och den flyter upp en sista gång. eller om han ens skulle hittas för att blivit utspolad till havs. eller om det var mord och man tyngt ned kroppen med något. jag kanske borde bli polis eller nåt?

vid min ridtur idag såg jag något väldigt vackert och mystiskt, men som allt har det en naturlig förklaring som jag inte vill tänka på. vid den delen av kyrkogården längst bort så hade dimma lagt sig över gravstenarna, som ett svepande täcke taget precis ur en skräckfilm. det var helt underbart att se på, och bara just vid den delen fanns detta fenomen. jag ville dit och glida runt bland gravarna, nästan dansa. trots att man inte ska.

en vanlig torsdag, sätter sig på en sportbar, man som icke sportintresserad kanske känner sig lite lost, men vi gör det inte. vi slänger fram våran bok, vi ska ha prov imorgon. vi beställer in öl och cider, sitter och pluggar och prepartar. sedan på spårvagnen till ett annat favoritställe, mer öl och cider och plugg. sedan när klockan är rätt drar vi till våran slutdestination Jazzhuset. beställer in öl och cider, blir genast raggade på av ett gäng killar som vanligt. vi är så jävla bra på det här! pratar bla. om hur schizofren jag är, weird och allt annat. också vilken karaktär jag är. väldigt mycket jag, jag gillar det. när sedan klockan är rätt en en gång, så börjar det, det vi egentligen kom till göteborg för, Dinasaurs are still alive. vi står och diggar, tycker det är bra, de är duktiga. när sedan klockan är alldeles för mycket får vi skjuss hem, väl hemma kl 05 på morgonen. min bror drar till jobbet om en timme. vi kommer i säng 07 och får 2 timmars välbehövlig sömn, vi har fortfarande prov som för övrigt gick åt helvete. hela dagen har man natthumor. det de här långa inlägget vill säga är att, DET VAR DEN BÄSTA ELLER EN UTAV DE BÄSTA KVÄLLARNA/ NÄTTERNA I MITT LIV.

blev helt plötsligt sugen på en lång pluggkväll långt in på morgonen, vet ej varför men kanske för att jag vill göra det med en speciell vän, som just nu är i Kina. fan, det är något speciellt med att sitta till tidig morgon och plugga, låg musik, man hjälper varandra, dricker mängder med kaffe, pratar lite emellanåt och bara pluggar.

just nu är jag sjukt trött på allt och alla, blir som i Myggan; "Jag vill ingenting, jag vill bara DÖÖÖÖÖ!" kanske inte riktigt så dramatiskt, men ändå. he. kan inte  bara allting ta slut, vara klart, så jag kan få vara ifred. jag får tända mitt ljus och kolla på en film, just för att försvinna in i min värld, åh min underbara värld.

kent, namnet på alla töntar, också på dessa töntar, som för ca 9 år sedan var mainstream. men nu har de gått tillbaka till att vara bara ett enormt bra band. vi står där nästan längst fram, hoppar, klappar, tittar på varandra lite då och då. men man känner trots sitt enda 19 åriga liv långt, så känns det som om man är för gammal för detta, att stå i kö i evigheter, just för att stå längst fram och se detta fenomen, sjukt bra fenomen. jag hade gärna suttit ner, på läktaren, och haft överblick och sett pupliken vifta med armarna, hoppa i takt, höra skriket. men det vore inte samma sak, för då hade jag längtat ner. de spelade inte min låt, kanske lite besviken, men de spelade allt det andra och det är det som betyder. de borde byta ut namnet, "och kent de förstod". "DU OCH JAG SKA ALLDRIG DÖ" i ett snöfall av röda svalor, med alla viktiga ord. de kommer alldrig dö.

prestationsångest, det är det jag har haft de senaste dagarna. när jag kom hem i söndags till ett tomt hus, tänkte på att imorgon är det skola, jag har varit i skolan hela helgen, eller snarare på föreläsningar om diverse saker. och fick den där ångesten, jag orkar inte. jag har visserligen gått hemma och plugga i lugnan ro, det är så jag vill ha det. men fick då ännu mer ångest för att jag inte satt just i skolan och pluggade. men trots att jag har gått hemma har timmarna flugit iväg, klockan är nu snart 16.30 och vad faan har jag åstakommit idag? det är inte mycket, det spelar ingen roll.

mitt alterego Lenore, eller mitt riktiga jag. i min värld är jag Lenore, den jag nog är innerst inne, vill vara, skulle vara bättre om jag var. men vad är det som hindrar mig, mycket. så jag fortsätter att leva i lögn, vara falsk i vanlig folkmun. jag fortsätter att vara i min värld, för min värld är så underbart mycket bättre än verkligheten. jag fortsätter leva i min värld för det är det enda jag har kvar, det enda som är bestående i mitt så annars miserabla liv.

värmen, rösten, andetagen och Annabel Lee;

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea:
But we loved with a love that was more than love —
I and my Annabel Lee;
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsmen came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulchre
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me —
Yes! — that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we —
Of many far wiser than we —
And neither the angels in heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee:

For the moon never beams, without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise, but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling — my darling — my life and my bride,
In her sepulchre there by the sea,
In her tomb by the sounding sea.

// Edgar Allan Poe

gårkvällen spenderade jag i göteborg för några rundor på krogen. det började med att våra två killkompisar dissade oss, min vän blev sur på dom. jag tänkte, de får la göra vad de vill, bara de inte tvingar mig till något. jag och vännen åkte till järntorget för att leta upp något random. och det hittade vi. satt först och tog öl på en mysig liten pub, snackade om allt. som man alltid gör, varför öppnar jag alltid mig så mycket när jag är full, fy på dig gör inte så mera. sedan vidare för att hitta något ställe att dansa lite kanske. vi gick till en krog vi har varit innan, billigt, mysigt och härligt folk. och det fick vi denna gång också. massa goth, synth, ordinary, rock, alternative. musiken, hardstyle, hardsynth. riktigt bra, min vän säger till mig " det är jättesvårt att dansa till denna musiken", jag säger" vadfaan" och flänger vidare.

jag har saker jag vill skriva ner, men saken är den att om jag gör det så blir det verkligt. visst är det konstigt att det bara räcker med lite skrift och vips! så är det verkligt. måste jag verkligen skriva ner det, jag vill, men kan inte, vill fortfarande vara kvar i min bubbla, sitta tryggt i den hela livet. det vore så härligt, kan jag inte försvinna in i min fantasivärld så den blir verklig. vore så mycket lättare. för i helvete, jag kan inte ha en fantasivärld, jag är för faan 19 år.

jag och en vän satt och snackade lite grann, och vi kom så småning om fram till att jag inte tycker om att diskutera längre, jag står hellre och ser på och försöker sätta mig in i de andras huvuden. för att kunna förstå varför de tycker som det tycker. detta kommer tillbaka lite till att jag åsikter. men men skitsamma, det är alltid lika kul att säga någonting för att sedan komma en person och säga att man är dum i huvudet. sedan kan jag stå och skratta för mig själv över att personen i fråga bara kastade ur sig det där, utan att veta hur jag tänker, hur jag är som person. allt detta för att få rätt.
denna vännen jag satt och snackade med försökte förstå mig, det gick inte så bra. han tror nog att han gjorde det vid det tillfället, men ack så fel. haha. jag har så grymt svårt för att uttrycka mig, så det är lika bra att jag håller käft, i väntan på en person som höra mig öppna den.

kollade ut genom mitt fönster och såg två fåglar kvittifierade, fan. nu börjas det igen, nu kommer våren och man ser allting i par. och nej jag är inte avundsjuk, mest bara reluctant, eller liknande hittade inget bra ord på svenska. jobbigt är det i alla fall.

har nu varit sjuk i två dagar, riktigt jobbigt men samtidigt skönt. jag sviker mig själv ännu en gång, som jag alltid kommer göra, ingen ändring på den planen.
en roligt situation, jag blev lite sur på min kompis för att jag yttrade mig en en sak som hon diskuterade med sin kusin. det var en tolkiningsfråga, jag sade att de inte skulle komma fram till något för att det var en tolkningsfråga. hon sade till mig att jag måste sluta vara så rädd för diskutioner. saken är den att det är jag inte, men är det något som inte är värt att diskutera varför då fortsätta. det var en tolkningsfråga, helt enkelt. dessutom tycker jag att det mesta är onödigt att diskutera om, för jag får inte ut något utav det. vill jag ha förståelse för någon tänker jag mig in i deras situation och vips får jag det mesta av förståelsen. fan jag tycker inte så bra om min vän just nu. haha.